Sagobussen

Jag heter Helena. Jag titulerar mig med många efternamn för beroende på i vilken stad jag befinner mig känner olika människor igen mina olika släktnamn. Så här kommer de! Ånestrand - Beckung - Eveborn - Rosén. Jag bor i Göteborg och i Lovene strax söder om Lidköping. Jag har tre fina, numera ganska stora, barn och är gift med Martin. Uppvuxen i Borås, med rötter i Göteborg och Lidköping.

I Växjö blev jag utbildad kultursociolog, med praktisk teologi, dramadidaktik och diverse kurser i tillämpad pedagogik som hjälpmedel i verktygslådan. Vid sidan om mitt jobb med barn och unga i Svenska Kyrkan har jag arbetat med trolleri och sagoföreställningar på bibliotek och förskolor.

2017 blev jag "organisationssjuk" och sjukskrevs för utmattningssyndrom. Jag hade då dubbla anställningar som pedagog i församling och handläggare på Göteborgs stift. Det var en lång väg tillbaka till arbetslivet och jag fick gott om tid att fundera på hur jag skulle lägga upp mitt liv för att hålla i längden. En av de saker jag kom fram till var att jag behövde få kontroll över min egen tid. Som egen företagare skulle jag bli en snäll chef åt mig själv. Jag skulle kunna välja mina uppdrag och göra saker som låg mig varmt om hjärtat. Jag såg det som en möjlig väg.

I den mörkaste tiden av sjukdomen fanns inga idéer, ingen kreativitet, ingen kraft. Men ett litet, litet ljus brann långt därinne med en flämtande låga. Jag närmade mig ljuset och upptäckte att jag hade en dröm, trots allt. En dröm om en liten bokbuss. En sådan som kom till mig när jag var liten och som lät mig sitta därinne i bokgrottans mörker omgiven av härliga, fantastiska berättelser- och drömma mig bort. Tänk om jag hade en sådan. Då kunde jag erbjuda andra det jag själv älskat. Samtidigt skulle jag ha en plats att dra mig tillbaka till, en plats att kunna vila i.

Så jag började leta. Och skriva. Jag fann glädje i att skriva ner mina drömmar. Min lilla bokbuss på bokmässan i Göteborg, full av människor och oerhörda berättelser.

En dag fick jag ett tips om en bokbuss från Dalslands bibliotek som ev skulle avyttras. Svårt omtöcknad i covid tittade jag på fotot och insåg att bussen stod parkerad utanför Svenska Mässan. Jag hade skrivit fram den! Jag blev förälskad. Det var som att någon hade byggt den för mig. Jag åkte till Dalsland så fort jag blivit frisk.

Efter en alldeles för spännande budgivning på Kvarndammen i Göteborg kom den så i min ägo, bokbussen Läster, som nu fick ett nytt namn: Sagobussen.

Turerna har varit många för mig och min lilla buss. Vi har varit upp och ned ur diken, vi har kokat på Korsvägen i Göteborg mitt under pågående Prideparad, vi har hälsat på fåren i en lada när motorn skar sig och vi inte fick plats i verkstan. En dag på Eriksberg blev jag fellotsad och plötsligt stack ett träd upp genom taket. Det är tur att man har klättriga barn, goda vänner och snälla grannar som kan hjälpa till att laga!

Mycket har hänt och ibland undrar jag om jag är galen som gett mig in på denna resa. Men så ser jag mig omkring. Jag ser alla saker jag fått till skänks vars enda uppgift är att glädja andra. Jag ser glittret i ögonen på människor som kommer förbi och tittar in. Då är det svårt att inte bli glad själv. När jag tappar modet av motgångar finns det 100 andra som bär upp och hejar på. Människor som hjälper andra att hålla drömmar vid liv. Bokänglar & Busskompisar.

En dag står jag med bussen utanför Ica Hjärtberg. En gammal man ler stort när han ser mig. Jag öppnar fönstret för att höra vad han vill säga: "De é så här de sa va!" säger han på bred västgötska. De e så här det sa va. Det får bli min slogan. En bra slogan för ett liv som vänt från mörker till ett spektra av ljus.

Tack för att ni tog er tid att läsa så långt. Välkomna med på vår resa!

I kärlek- Helena